Thomas Wiborgh skrev om booth babes häromdagen. Med rätta blev han sågad av diverse spelbloggare, bland annat Discordia, Emmyz och Svampriket-Malin. Däremot tycker jag att debatten är sådär. Inte för att Thomas har rätt, utan för att kritiken är sporadisk, spridd, och lite historielös.
Men Thomas, vad säger han? I princip utgår han från ett individperspektiv, där människor antar olika roller. Ena dagen booth babe, andra dagen mamma. På andra sidan hittar vi Thomas, som utan problem ser igenom den objektifierade ytan, men tycker att det är helt chill. Han är vuxen, och antar att alla (vuxna) också förstår vad det handlar om.
Däremot har han rätt (men av fel anledning) i att sexualiseringen knappast är något som bara företagen på E3 och Dreamhack sysslar med. Genomgående i stora delar av mänsklighetens historia är patriarkatet: när män som grupp överordnas kvinnor som grupp. Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är uppenbart. Däremot spelar det bara roll om samhället är uppbyggt så att det ska spela roll. I kort handlar feminism för mig som kulturmarxistisk birasvenne om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, samma stöd av samhället och behandlas likadant. Sen finns det fler saker som skapar dumma hierarkier, som klassamhället eller rasismen. Släpper man någon av dessa perspektiv hamnar man i en väldigt virrig position, där jag som heterosexuell vit man står över och förtrycker en svart lesbisk kvinna, även om den svarta lesbiska kvinnan (det är ett klassiskt exempel på en väldigt förtryckt människa) tjänar 100 miljoner om året, medan mitt senaste jobb var att skotta snö på ett tak tillsammans med östeuropéer. Alltså: fuck individperspektivet, och ignorera de som lite glatt bortser från någon av de stora hierarkierna som formar vår värld.
Dagens samhälle är ojämlikt på ett annat sätt än det sena 1800-talets. Att kvinnor idag inte spenderar hela sin tid med att ta hand om barn och hem är i princip en kombination av att kvinnor i stort sen 50-talet hamnat på arbetsmarknaden, och att det funnits en aktiv kvinnorörelse, där kvinnor som kollektiv tillkämpat sig fördelar så som dagis. Därför är det trist att det kanske mest klumpiga uttalandet i debatten kommer från Discordia, som förklarar att ” [u]tan John Stuart Mill och Mary Wollstonecraft skulle kvinnor fortfarande inte bli betraktade som mer än barn, och det är tveksamt om vi hade fått rösta.”, vilket mest känns som en återgång till 1700-talets hyperidealistiska argumentation. Det är helt enkelt fel.
Och just att Wiborgh till skillnad från många andra faktiskt tar upp det hela till ett samhälleligt perspektiv (när han inte hamnar i den individualistiska fällan) gör att den smäller hårdare rent argumentationsmässigt än vad den egentligen borde. Det räcker inte med att ett par bloggare sitter och är rättmätigt upprörda, eller att vi bojkottar produkterna – problemen ligger på ett samhälleligt plan, och det är strukturer som måste förändras, genom kollektiv kamp. Även om den ideologiska kampen spelar roll, så är samhällets materiella bas – i slutändan hur människorna producerar – något som formar den rådande ideologin. I det här fallet hur vi ser på kvinnor när de agerar booth babes.
Självfallet förordar Thomas Wiborgh att man ska välja bort det man ogillar. Välja bort, bry sig om sig själv: vara en individ. Ungnhnh… Oavsett så sågar Discordia det ordentligt (och lyckas slå honom på fingrarna, med ett individperspektiv!) här, med grund i forskning.
Malin lyckas smidigast och bäst av alla sammanfatta vad det handlar om i början av sin text:
MSi-debatten är igång igen, tack vare en vanlig missuppfattning där man antar att motståndet mot Booth Babes var relaterat till den sexuella objektifieringen av de individuella kvinnorna, istället för en diskussion om att ett företag valde att dra kompetenslinjer mellan kön och hur detta var ett uttryck för ett mönster som finns i branschen och som i förlängningen verkar exkluderade mot såväl kvinnliga som icke-heterosexuella konsumenter.
Kvinnor och män behandlas olika och ges olika roller. Bad jävla shit, och det säger mycket mer än många andra. Däremot tror jag att man teoretiskt skulle kunna nå ett sexualiserande men inte objektifierande perspektiv. Men knappast inom vår nära framtid.
Ett intressant uttryck som slängs runt i debatten är ”objektifiering”: att behandla människor som objekt. Jag har redan skrivit om reifiering, och tycker att det är ett betydligt bättre uttryck; det kopplar samman objektifieringen med samhället i stort, och grundar det i samhällets materiella bas.
Även människor är varor. Vi använder vår kropp för att producera mervärde, och får betalt utefter hur mycket vi rent samhälleligt bör ha betalt, något som i slutändan avgörs av klasskampen, men även av historiska traditioner, tillfälliga ekonomiska förändringar och dylikt. Det booth babes gör är att använda sin kropp i arbetet. Att blott anta en feministisk position räcker inte, ett seriöst ställningstagande hade varit att kritisera reifikation över huvud taget.
Och i slutändan faller debatten platt när de politiska manifesten blott blir en uppmaning om att tänka till. För som bekant är tankar ofarliga.
