Arkiv för januari, 2012

I wanna be adored

16 januari, 2012

Thomas Wiborgh skrev om booth babes häromdagen. Med rätta blev han sågad av diverse spelbloggare, bland annat Discordia, Emmyz och Svampriket-Malin. Däremot tycker jag att debatten är sådär. Inte för att Thomas har rätt, utan för att kritiken är sporadisk, spridd, och lite historielös.

Men Thomas, vad säger han? I princip utgår han från ett individperspektiv, där människor antar olika roller. Ena dagen booth babe, andra dagen mamma. På andra sidan hittar vi Thomas, som utan problem ser igenom den objektifierade ytan, men tycker att det är helt chill. Han är vuxen, och antar att alla (vuxna) också förstår vad det handlar om.

Däremot har han rätt (men av fel anledning) i att sexualiseringen knappast är något som bara företagen på E3 och Dreamhack sysslar med. Genomgående i stora delar av mänsklighetens historia är patriarkatet: när män som grupp överordnas kvinnor som grupp. Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är uppenbart. Däremot spelar det bara roll om samhället är uppbyggt så att det ska spela roll. I kort handlar feminism för mig som kulturmarxistisk birasvenne om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, samma stöd av samhället och behandlas likadant. Sen finns det fler saker som skapar dumma hierarkier, som klassamhället eller rasismen. Släpper man någon av dessa perspektiv hamnar man i en väldigt virrig position, där jag som heterosexuell vit man står över och förtrycker en svart lesbisk kvinna, även om den svarta lesbiska kvinnan (det är ett klassiskt exempel på en väldigt förtryckt människa) tjänar 100 miljoner om året, medan mitt senaste jobb var att skotta snö på ett tak tillsammans med östeuropéer. Alltså: fuck individperspektivet, och ignorera de som lite glatt bortser från någon av de stora hierarkierna som formar vår värld.

Dagens samhälle är ojämlikt på ett annat sätt än det sena 1800-talets. Att kvinnor idag inte spenderar hela sin tid med att ta hand om barn och hem är i princip en kombination av att kvinnor i stort sen 50-talet hamnat på arbetsmarknaden, och att det funnits en aktiv kvinnorörelse, där kvinnor som kollektiv tillkämpat sig fördelar så som dagis. Därför är det trist att det kanske mest klumpiga uttalandet i debatten kommer från Discordia, som förklarar att ” [u]tan John Stuart Mill och Mary Wollstonecraft skulle kvinnor fortfarande inte bli betraktade som mer än barn, och det är tveksamt om vi hade fått rösta.”, vilket mest känns som en återgång till 1700-talets hyperidealistiska argumentation. Det är helt enkelt fel.

Och just att Wiborgh till skillnad från många andra faktiskt tar upp det hela till ett samhälleligt perspektiv (när han inte hamnar i den individualistiska fällan) gör att den smäller hårdare rent argumentationsmässigt än vad den egentligen borde. Det räcker inte med att ett par bloggare sitter och är rättmätigt upprörda, eller att vi bojkottar produkterna – problemen ligger på ett samhälleligt plan, och det är strukturer som måste förändras, genom kollektiv kamp. Även om den ideologiska kampen spelar roll, så är samhällets materiella bas – i slutändan hur människorna producerar – något som formar den rådande ideologin. I det här fallet hur vi ser på kvinnor när de agerar booth babes.

Självfallet förordar Thomas Wiborgh att man ska välja bort det man ogillar. Välja bort, bry sig om sig själv: vara en individ. Ungnhnh… Oavsett så sågar Discordia det ordentligt (och lyckas slå honom på fingrarna, med ett individperspektiv!) här, med grund i forskning.

Malin lyckas smidigast och bäst av alla sammanfatta vad det handlar om i början av sin text:

MSi-debatten är igång igen, tack vare en vanlig missuppfattning där man antar att motståndet mot Booth Babes var relaterat till den sexuella objektifieringen av de individuella kvinnorna, istället för en diskussion om att ett företag valde att dra kompetenslinjer mellan kön och hur detta var ett uttryck för ett mönster som finns i branschen och som i förlängningen verkar exkluderade mot såväl kvinnliga som icke-heterosexuella konsumenter.

Kvinnor och män behandlas olika och ges olika roller. Bad jävla shit, och det säger mycket mer än många andra. Däremot tror jag att man teoretiskt skulle kunna nå ett sexualiserande men inte objektifierande perspektiv. Men knappast inom vår nära framtid.

Ett intressant uttryck som slängs runt i debatten är ”objektifiering”: att behandla människor som objekt. Jag har redan skrivit om reifiering, och tycker att det är ett betydligt bättre uttryck; det kopplar samman objektifieringen med samhället i stort, och grundar det i samhällets materiella bas.

Även människor är varor. Vi använder vår kropp för att producera mervärde, och får betalt utefter hur mycket vi rent samhälleligt bör ha betalt, något som i slutändan avgörs av klasskampen, men även av historiska traditioner, tillfälliga ekonomiska förändringar och dylikt. Det booth babes gör är att använda sin kropp i arbetet. Att blott anta en feministisk position räcker inte, ett seriöst ställningstagande hade varit att kritisera reifikation över huvud taget.

Och i slutändan faller debatten platt när de politiska manifesten blott blir en uppmaning om att tänka till. För som bekant är tankar ofarliga.

LEVEL # 69

16 januari, 2012

Vartannat år köper jag ett nummer av LEVEL för att kolla upp vad ungdomens gamla hjältar håller på med. Resultatet gör mig alltid ambivalent: smarta krönikor om spelindustrin och kritik som känns åtta snäpp mer läsvärt än allting obetalda sjuttonåringar spottar ut sig är tillsammans med retrosidorna motivering nog att betala för text. Möjligtvis lurar numret mig med sitt listformat, men jag anar att de dessutom dragit ner på det överdrivna recenserandet av skitspel.

På samma gång vill åka Sverige runt och slåss med folk som tycker att LEVEL är en för pretentiös tidning för sitt eget bästa. Stora delar av tidningen, och då främst listan över vad redaktionen ser fram emot 2012, är i formen av korta små reklamtexter, där de hypar spel utan att motivera mig att köpa ett 3DS eller ett Playstation Vita (jag saknar TV och bor i ett pytterum i ett kollektiv, alltså är bärbart sen ett tag min grej).

Jag vet ju att ekonomin är problemet. De kan omöjligen bibehålla sin läsarkrets om de svänger för hårt åt något av hållen – balansen som knappast gör någon nöjd är det som gör den till den kanske enda multiformatstidningen som går runt i Sverige idag. De måste göra det spelsidor på internet gör – fast ännu bättre, för att motivera priset på 79 kronor -, samtidigt som de måste vara annorlunda, och återigen: bättre.

Just att intresset jag har sträcker sig över halva tidningen gör det tyvärr till ett dyrt nöje. Prenumerationer finns ju alltid om man känner sig fattig, men frågan är om jag inte hellre kompletterar bloggläsning med FIENDEN. Dessutom är en av de få gåvorna – eller i det här fallet: förbannelsen – jag har förmågan att läsa fort. För samma timpris kan jag dricka två öl, eller köpa Minecraft och skänka mig själv hundratals timmar av glädje. Svårt att beskylla LEVEL-redaktionen för det, bara.

Vi kommer att dö samtidigt du och jag

9 januari, 2012

Spel är kul, avkoppling – och propaganda för att dom jävlarna ska skjutas.  Säkert!-referenser åsido, allting är inte frid och fröjd i världen, och när min favoritsyssla under såväl bakfylla (ok, där kanske det slås av How i met your mother) som onsdagkvällar blir man lite bitter. Poängen är inte att skuldbelägga spelare eller tro att alla påverkas. Poängen är att man lite cyniskt kan se vissa spel som propaganda för ett krig, som i slutändan bara ledde till två saker: hundratusentals döda irakier och tusentals döda utländska soldater, samt en hel bunt företag som i Irak plötsligt kan öka sin profit.

Bloggens hushjälte Karl Marx lät redan på 1800-talet hälsa att ”[d]en härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”, och rätt har han ju. Faktiskt. Ibland sker det förhållandevis omedvetet, genom att spelskaparna faktiskt bara apar efter det verkliga livet. Och ibland, som i fallet America’s Army, sker det medvetet och med stöd av USA:s militär.

Kopplingen datorspel – militärindustrin går tillbaka till de allra första tv-spelen, som skapades i just militärindustrin. Sen dess har spel använts av militärer världen över, i syfte att utbilda soldater och officerare. Det finns alltså en historia av att spelutvecklare samarbetar med försvarsmakter. Ett problem blir det däremot först om man är emot USA:s krig, oavsett anledning.

Tittar man på förra årets två mest populära FPS, Modern Warfare 3 och Battlefield 3, är det uppenbart att världens hjältar är västerlänningar. Nu ska vi knappast beskylla den enskilda soldaten för vad politiska och ekonomiska ledare beslutat, men i praktiken får dessa rollen som västerlandets djävular och ockupanter. Samtidigt är det uppenbart att allting de företagit sig i Irak och Afghanistan är ett misslyckande: demokrati är inte infört, kvinnornas situation är knappast förbättrad – och på kuppen har som sagt hundratusentals dött.

Efter Sovjetunionens fall försvann det direkt militära hotet mot västvärlden. Den nya tidens fiende är terrorist, med en motivation som tycks sträcka sig till ren ondska. Hjärndöd underhållning blir till omedveten propaganda när det inte kompliceras. Och när den orientaliska fienden i grupp blir ondskefull, medan västerländska rötägg är just enskilda rötägg, blir bilden mer eller mindre rasistisk. Tyvärr, bör det väl tilläggas, är det inte alltid medvetet – utan bara ett uttryck för en syn på världen via ett militariserat perspektiv, där Nietzsches vilja till makt vulgariseras bortom igenkännande. Fast å andra sidan är Nietzsche en överskattad nolla.

Bara för att göra det klart (och tydligt): det är inte tv-spelen i sig det är fel på. Utan snarare att de används för sunkig propaganda, likt all annan media och kultur. För ingen skulle ju beskylla boktryckarkonsten för Mein Kampf.

Fast det blir en halvsanning, om man gräver lite djupare. I ett avsnitt av Beavis & Butt-head hamnar de två alldeles för roliga idioterna på en militärbas, där de efter en stund rummet hittar var de amerikanska drönarna styrs, och på sitt karakteristiska vis tror sig de ha hittat ett spel. Uppenbarligen är gränsen mellan spel och verklighet hårfin ibland.

”Men nu är du ju bara en jävla kommunistfitta” låter moderaterna hälsa efter ett par öl för mycket, och tillägger att ”ingen påverkas av tv-spel, varje människa är en fri individ!!!”.

När Wikileaks släppte en video där amerikanska soldater besköt civila liknade verkligheten tv-spelet mer än någonsin, och konsekvenserna var inte direkt på samma våglängd som ett svenskt fredagsmys. Uppenbarligen är det lätt att övertyga en generation ungdomar uppväxta med tv-spel att verklighetens fiender är precis lika onda som motståndarna i Battlefield 3.

Och det rör sig ju inte ens om 68-vänsterns konspirationsteorier. Den amerikanska armén använder sig, likt den svenska, gärna av de militära spelen i sin propaganda. Dess bild av krig är förgylld på ett sätt som skulle gjort Mussolini grön av avund. Och, såklart, så påverkas vi av det vi konsumerar. För de av oss som inte har några planer på att bege sig ut i krig finns det inte särskilt många andra sätt att ta reda på hur det faktiskt är. Här blir vissa icke namngivna svenska bloggars korståg mot homofobi bland kommentarerna i Battlefield 3 betydligt mer komplicerat. Varför försköna?

Efter 670 ord är vi dessutom bara halvvägs. För det finns någon som spelar spelet också. Och först där blir det intressant. Det är historier vi läst om tusentals gånger, i var artikel om spel med något slags försök till credd, om när en person som gillar fred ansluter till America’s Army och läser upp namnen på i kriget mot terrorism stupade amerikaner. Eller alla de indiespel vars syfte är att visa att krig alltid (alltid) är ett helvete. Och vi som läste Super Play när Bjarneby fortfarande var chefredaktör minns hur utskälld Martin Johansson blev när han sågade Vietcong med politiska undertoner.

Ska spel, skapade med syftet att försköna krig, kritiseras, så bör det göras utan glasögonen med individperspektiv plockas fram. Det är inte en fråga om att individuellt bojkotta Battlefield 3, likt Aftonbladets hatade skribent (vars namn jag inte minns), utan om att se det som en politisk fråga. Under tiden kommer jag glatt att fortsätta spela Modern Warfare 2.

Kära du som programmerade AI:n i Sword of Mana

5 januari, 2012

Sword of Mana är faktiskt ett helt okej spel. Olikt förlagan Final Fantasy Adventure (känt som Seiken Densetsu i Japan) är det ur ett rent estetiskt perspektiv faktiskt vackert, och det märks att Gameboy Advance ligger mer än tio år framför sin föregångare i teknisk kraft. Lite glatt kan konstateras att grafiken och delar av spelsystemet är plockat från SNES-föregångarna, och än mer glatt är det faktum att det faktiskt finns en story – som visserligen är rätt corny, men ändå visar prov på rejäla gråskalor, (ganska ordinära) kärlekshistorier och bifigurer som är med ända till slutet, med egna bakgrundshistorier och motiv.

Sen inser man att det ska spelas också. Och en halvtimme in i spelet visar det sig att Brownie Brown överlät programmerandet av ens hjälpredas AI till apor som tuggat i sig ett rör Citodon. I bästa fall är den styrda hjälpen död eller har fastnat i ett hinder. I värsta fall har den fullt upp med att sabotera för dig. Secret of Manas något överdrivet kritiserade AI framstår plötsligt som en spjutspets i forskningen kring artificiell intelligens.

Istället uppvägs detta av att du inte behöver någon hjälp. Spelet är väldigt lätt – de flesta bossar dör på dryga minuten. Visst kan grottorna vara krångliga ibland, men det går att pröva sig fram. Drygt, möjligtvis, men aldrig svårt.

Och även om de inspirerats av SNES-spel, så inser man tidigt att de knappast är den enda, eller ens främsta, inspirationskällan. Där finner vi istället Legend of Mana. Som jag inte spelat. Men precis som med mycket annat så vet man med sig ungefär hur mycket man ändå kommer avsky det. Istället för spelglädje: föremålsskaparförvirring. Vissa japanska speltillverkare tycks strax innan millenieskiftet ha bestämt sig för att spelarna vill ha ett pillande utan mål eller belöningar, snarare än ett kul spel som Secret of Mana.

Problemet blir alltså att du har ett extremt simpelt spel, där 4/5 av det du kan göra inte har någon vettig funktion, utom pillande i sig. Det är som att sortera strumpor, snarare än att bära dem på fötterna.

Den där kvarvarande femtedelen däremot, är faktiskt värt det, speciellt om det är gratis. Tretton timmar speltid, med möjlighet att göra det igen – genom den andra karaktärens synvinkel (en pojke och en flicka går att välja mellan innan du startar spelet).

I bakhuvudet mal ändå ständigt det faktum att utvecklarna slösat tiotusentals timmar på att skapa något bara tre procent av spelarna bryr sig om, medan resten känner sig otillfredsställda. Konsekvenserna sträcker sig dessutom längre. I princip alla skattkistor innehåller saker du inte alls behöver, ergo – du vill bara framåt, och aldrig åt sidan.

Spel: Sword of Mana
Konsol: GBA
Utgivet: 2003
Hur: Emulerad USA-utgåva
Betyg: 2/4

Tjarå, 2011

3 januari, 2012

2011 sög. Tycker jag. Däremot spelade jag mer än på många år, vilket ju är det intressanta, i alla fall här. Eftersom halva mitt liv är uppbyggt kring nostalgi så har jag mestadels spenderat tid med emulatorer, och bitvis nyare PC-spel eller Nintendo DS.

Topp fyra blir grejen, och därefter det spel jag aldrig mer kommer spela, ty en evighet med det spelet är vad som är mitt personliga helvete – för att avslutas med lite i stunden påkommna kategorier. Om ni gillar listor – men inte 2011 – föreslår jag att ni läser RPGaidens och Trazhed Pixels mer nostalgiskt lagda listor. Göttarns trevliga bloggar också, för den delen.

Det som följer här under är alltså de fyra spel jag förra året spenderade mest tid med, de spel som fick att återigen börja spela mer än två timmar i månaden. Och mycket tack vare cirkulationssfärens anarki (det vill säga piratbukten).

4. Chrono Trigger DS

Det var inte direkt första gången jag klarade Chrono Trigger. Det skedde snarare 2010. Men det är  (extremt) få rollspel jag kan plocka upp och köra igenom tre gånger på raken och njuta lika mycket varje gång. Alldeles för mycket har egentligen skrivits om spelet, men frågan är om något annat än ”the real deal” kan göra spelet rätta. Så. Jävla. Nice. 2012 ska jag plocka alla slut.

3.  Terranigma

Världen är orättvis. Att vi européer fick Terranigma, men inte jänkarna, kanske jämnar ut det lite. Utan tvekan ett av världshistoriens bästa actionrollspel, och Quintet – som gick en för tidig död till mötes – är för evigt ett gäng spelutvecklare jag vill bjuda på pilsner. Missa inte heller Actraiser och Illusion of Time/Gaia av samma utvecklare. Inte fullt lika bra, men stabila spel, på ett lagom eget sätt.

2. Lufia 2: Rise of the Sinistrals

Jag började spela Lufia 2 lite på slentrian, efter att en sömnlös natt läst igenom hela RPGaiden (se ovan och till vänster!). Seg start, visserligen, men efter ett par timmar lär man sig älska pusselgrottorna, såväl som de muntra karaktärerna, som olikt Steiner från Final Fantasy IX inte driver en till fullständigt vansinne. Finns dessutom ett slags New Game Plus-läge, vilket är som upplagt för ytterligare en vända, i år.

1. Minecraft

När boken om 2000-talets spel skrivs kommer Minecraft få plats som en typisk produkt; spelet utgör i sig inte särskilt mycket, utan spelarna skapar innehållet själva. Det är bra och dåligt. Att spendera hundratals timmar på datoriserat Lego snarare än att plugga filosofi känns dock i efterhand faktiskt värt det. Trots att CSN, mina föräldrar och halva min umgängeskrets fortfarande är sura på mig. Min järnväg till paradisön, tornet till himmelen, de enorma grottorna…

Kategorin ät bajs, jävla klåpare följer:

1. Lufia: The fortress of doom

Det finns en särskild plats i helvetet för den som njuter av det här. En recension finns ett par inlägg bakåt, och det får räcka som motivering. Jag får hjärtklappning bara vid tanken på Random Encounter-helvetet, eller det dumdryga menysystemet. Hur fan samma företag kunde skapa Lufia 2: The rise of the sinistrals bara 20-talet månader senare är ett mysterium i klass med vem som sköt Palme.

”bloggare peppar andra bloggare/skribenter”-kategorier (kudos till de som kudos ska ha):

Årets smartaste och mest välskrivna bloggBlog ‘Em Up

Årets mysigast nördigaRPGaiden

För tio år sedan försökte ett gäng amatörer slänga ihop en sida vid namnet RPGuiden. Jag var aldrig inblandad i skrivandet, men var internetbekant med ett par skribenter, och visste att sidan i princip var klar. Vad som hände minns jag inte, men den släpptes aldrig publikt. Tio år senare finns en blogg med ett liknande namn, som jag tror gör sidan – som hon med all sannolikhet aldrig var inblandad i, bör tilläggas – rätta. I tider av Battlefield 3-runkande är det skönt att någon spelar och skriver om kvalitetsspel.

Årets podcastLoading Live

Höstnumret 1995 om Super Mario World 2: Yoshi’s Island var första gången jag stiftade bekantskap med Tobias Bjarneby och gänget. Har aldrig riktigt kunnat släppa dem sen dess. Att de tagit inspiration av musikjournalisterna på Pop tyder på bra smak, även om den blaskan (Pop) flippade ut i sin fetisch för skummare och skummare musik. Podcasten i sin tur är lagom off topic, precis lagom för någon som fortfarande försöker hålla sitt idoliserande vid liv. Och när tillfället ändå uppkommer: jag och Tobias Bjarneby har gått samma gymnasium. Med 14 års mellanrum, visserligen.

Årets lolGameplayer

Den förhållandevis stora svenska spelsidan som plötsligt anställde en bunt amatörer, där varje guldkorn följs av tolv nyheter fyllda av egendomliga meningsbyggnader och pinsamma stavfel. Kul att ni kör, som Organism 12 en gång rappade. Det är en sak att folk inte kan stava på sina bloggar. De flesta blir faktiskt hyfsade skribenter på ett år, eller tre. Problemet är att Gameplayer för inte särskilt länge sen levererade – vad som i förhållande till resten av spelsverige – var kvalité. Idag levererar Gameplayer (bortsett från det där undantaget) material som knappt är i nivå med min blogg. Och jag är en satans amatör, med bakfylla och svensk punk som specialitet. Men, kul att ni kör…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.